tiden...

Tiden går fort, nästan för fort.
Min älskade lilla Timothy blir sanrt 1år och paniken sprider sig i kroppen av ångest över att jag mår såhär, vill inte ha ett år till på samma sätt. Jag vill kunna njuta av livet och allt runt omkring mig, men livet kan inte låta bli att bitchslapa mig om och om igen....
Har höjt medicinen ännu en gång, börjar bli rutin nu. Varför kan medicin helvetet inte bara fungera så att jag slipper gå som en zombie och må som skit.
Anfallen har lugnat ner sig lite dom senaste dagarna, dom finns fortfarande där varje dag men antalet har minskat lite. Nu är det bara att hoppas att det fortsätter så.
 
Men nu ska jag sluta klaga för idag och fortsätta min dag
.
 
Peace out!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0